Vem spökar?

Har en liten flicka som vägrar sova, tydligen finns de spöken på hennes rum... Var själv väldigt mörkrädd och spökrädd när jag var liten, (eh, vem försöker jag lura, jag är fortfarande mörkrädd och spökrädd!) och vill inte bara ignorera hennes rädsla. Hur gör ni andra som har mörkrädda och spökrädda barn? Ska man bara ignorera de och säga att de inte finns spöken eller ska man spela med och säga att de bara finns snälla spöken eller be spökena gå ut?

När Prins(korv)en var 2,5 år (som lillan är nu) så gick farfar bort, då började de spöka mycket på hans rum. En kväll hör vi honom öppna sin dörr, ställer sig i dörröppningen och säger med stark röst: -Gå ut farfar, jag vill sova! Sen smäller han igen dörren. Jag smyger in och då ligger han i sin säng igen, frågar om allt e okej. Får till svar att farfar var jobbig, han ville sova för han var trött.
Så naturligt och självklart för honom, spöket för honom var farfar, vem skulle de annars vara. Vet inte vad jag ska tro.
Gillar inte spöke och de oförklarliga, men tanken på att svärfar skulle vara här, vaka över oss och titta på sina barnbarn gör mig faktiskt inget.
Så länge inte jag eller barnen behöver vara rädda, maken rörs inte av sånt, så får han gärna komma på besök.

Nu får vi bara hoppas att den lilla damen ligger kvar i sin säng, har inte riktigt energi att göra annat än ligga i soffan...

(bilden symboliserar hur jag vill ha dottern just nu!)