Svajigt värre

I kväll har jag lekt Karlsson på taket, med målarpenseln i högsta hugg. Har alltid trott att byggnadsställningar är stabila och osvajiga. Så fel jag hade, jag stod som paralyserad där uppe medan maken traskade runt totalt obesvärad över höjden och svajandet. 

This is my målar-face, i skarp kvällssol

Nu är mer än halva sidan av kuppan målad, får fortsätta en annan dag när ställningen flyttats av små magiska varelser. (Om jag hoppas riktigt mycket kanske det inträffar och jag slipper hjälpa maken med att flytta det tunga åbäket...)