På vägen hem igen körde vi in om kyrkogården där barnen farfar finns i minneslunden. På den kyrkogård, som är väldigt mycket större, vimlade av folk i alla åldrar som tände ljus och la blommor till sina saknade. Vi tände också ett ljus och Prins(korv)en valde omsorgsfullt ut en plats. Vi började gå, men han sprang tillbaka dit där han satte ljuset. Satte sig på huk och sa tyst: Jag saknar dig farfar, älskar dig jättemycket och tack för allt du gör för oss.
Behöver jag berätta att mina ögon fylldes med tårar och rösten brast när jag kallade till mig barnen. De andra som stod där runt alla ljus och blommor fnissade lite och tittade med snälla ögon på vår fina påg. Även Lykkan ville ge en hälsning till farfar, så hon sprang runt till där ljuset var satt, tittade sig runt och sa högt: Var är farfar? Mamma, var är han? Nu fnissade folket aningen mer men när Lykkan sa högt: Jag saknar dig farfar och älskar sig så mycket så jag nästan spricker, då fnissade dem inte utan sa bara: Naaaaaaw!
(Farfar gick bort när Lykkan låg i magen, men det är klart, säger brorsan något kan man ju inte vara sämre!)
Barnen var först väldigt emot att vi skulle gå in på kyrkogården när det var så mörkt. Trodde en liten stund att vi skulle behöva ställa det tända ljuset precis innanför grinden. Men så fort vi kom innanför muren försvann all rädsla och dem tyckte det var jättefint och mysigt.
Väl hemma hade jag först planerat sänggående omgående, men vi behövde nog alla ha lite extra mys. Så lite popcorn, som tydligen är väldigt underhållande, och en mysig film innan vi kryper tills sängs får det bli.
Hoppas ni har haft en trevlig lördag gott folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar