Går upp och ska gå på toa men inser att jag nog kan svara ja på hans sms. Detta var 14 dagar till beräknad förlossning och vi var övertygade om att jag skulle gå över tiden, jag var ju förstföderska... Vi skulle få vatten och el inkopplat i vårt nya kök, men jag fick snällt ringa hantverkarna och avboka medan maken var på väg hem från jobb.
Kom in till Lund och mötes av världshistoriens suraste kärring! Tyckte väl att vi kom och störde henne på arbetet bara för att slemproppen hade gått (när jag ringde min pappa för att berätta detta så frågade han; var har han gått? Sen dess kallas maken för slemproppen när pappa är på skämthumör... Behöver jag tillägga att min pappa har väldigt torr humor?!) så behövde vi väl inte kom in på förlossningen. Dock hade jag redan en vecka innan på MVC varit öppen 2 cm så de var därför vi blev rådda att åka in. Fick sitta med CTG och kände mig själv skitdum att jag satt där och tog upp deras tid... Sen undersökte surkärringen mig och mitt i undersökningen (då menar jag bokstavligt talat MITT I!!) förvandlades hon till en solstråle och sa:-Men ni ska ju ha barn idag!!!
De visade sig att jag hade värkar med 5 minuter mellan var öppen ca 5 cm. Men eftersom jag mådde okej (förutom de 25 extra kilona och en halsbränna som jag knappt ens önskar min värsta fiende) så bestämdes de att vi skulle äta lite lunch. Min mamma jobbade lägligt på sjukhuset då så hon gjorde oss sällskap. Kommer ihåg att jag ringde Sandra, Prins(korv)ens gudmor, för berätta att nu var de på G, hon blev helt stirrig och frågade om hon skulle komma dit eller om hon kunde göra något för oss. Har nog aldrig hört hennes röst i sånt högt tonläge, och då har vi ändå bott tillsammans i tre år.
När vi skulle äta började jag känna av värkarna, men mamma och maken verkade iallafall njuta av maten, kul för dem!! Sen minns jag inte så mycket hur vi kom tillbaka till förlossningen mer än att de började göra ordentligt ont, dock lyckades maken övertala mig till att ta epidralbedövning och sen blev allt frid och fröjd! (någon timme iallafall)
Min barnmorska tyckte jag behövde lite nya krafter och gick för att hämta nyponsoppa (jag hatar nyponsoppa, där och då lät de jättegott!) då helt plötsligt de börjar tuta och skärmen med alla siffror för mina och pluttens värde börjar blinka och skrämde skiten ur mig och maken. In rusar ett dussin förlossningsläkare, barnmorskor, barnläkare, läkarastuderande och annat löst folk. Prins(korv)ens hjärtaljud hade försvunnit och och dem gjorde allt för att han skulle komma ut. In på rummet kommer min förvånade barnmorska med att glas nyponsoppa i handen, tittar sig runt i rummet och finner sig snabbt. Ställer ifrån sin glaset och joinar kalaset. Jag vänds och vrids och till slut lägger sig någon med hela sin tyngd på min mage (maken berättade att jag slog till denna person och han fick hålla mina armar för att inte slå till någon mer stackare...) och ut kommer Prins(korv)en. Blå som gammal Konsum-produkt, skjuten ur en kanon. Tiden stod stilla och vad som kändes som timmar handlade nog max om några sekunder innan fick höra hans lilla skrik.
Vår lilla plutt, äntligen var du hos oss, skrynklig och pytteliten!
Detta var för 5 år sedan, vart tog den tiden vägen?????
2 kommentarer:
Och så kom där en tår ner för Annelies kind... Är sjukt känslig för förlossningsberättelser efter att man själv blivit mamma;) Det är så jävla fantastiskt att bli mamma o möta sitt barn för första gången!! Kram
Prinsen, fina Zacharias. Hur kan man älska någon så mycket?
Att det är fem år sedan känns kort och just därför är det viktigt att vara så innerlig i sina känslor det bara går.
Skönt att läsa dina resultat från allergi testen. Du är nog allergisk mot vissa inom sjukvården, eller?
Kramelikram från Else (Mae och mormor)
Skicka en kommentar