Snygga som få med reflexvästar och pannband/mössa.
Hundarna matchade oss såklart även dem i reflexvästar!
Förutom att det var riktigt mörkt låg även dimman tät. Jäkla tur att Fia känner till sträckan utantill, för jag såg ingenting bitvis. En och annan grop höll på att fälla mig och hade jag gått ensam hade jag nog dött av ren förskräckelse!
Jag är så fruktansvärt mörkrädd och dessutom är mitt mörkerseende tydligen sämre än andras. Jag och Fia jämförde nu när vi gick, av strecken i vägen kunde jag se tre, ibland fyra. Fia såg sex streck utan problem och när hon försökte förklara hur vi skulle gå förbi träder längre fram, såg jag inte ens trädet... Har i dagsljus jättebra syn, men mörkret gör mig riktigt halvblind.
Tack vare Fia som ledsagare hittade vi tillbaka till civilisationen och gatlyktorna igen, sen hittade jag även hem efter vi skiljts åt.
Om ni undrar vad den lilla sträckan är uppe i vänstra hörnet, så är det den biten vi går till mötes. Jag kan ju inte bara stå i korsningen och vänta som en annan gatuarbetare, så då går jag hellre och möter Fia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar