lördag 26 oktober 2013

...

Efter ytterligare en explosion for jag hemmifrån, utan mål eller förstånd. Körde utan riktning men befann mig plötsligt utanför kyrkogården där farmor ligger begravd. Farfar finns där också, vid farmors sida. Men eftersom farfar gick bort många år innan jag föddes finns det inte riktigt samma band till honom... 

Stannade bilen och gick in till farmor, sen bröt jag ihop. Satt där och stortjöt, tårarna sprutade och hela jag skakade. Har nog aldrig riktigt sörjt farmors bortgång, hon gick bort precis när svärfar dramatiskt hade gått bort och vi alla befann oss i ett vakum. Nu grät jag, flera års påsamlade tårar sabbade sminket och droppade ner på den fuktiga marken. Plötsligt lyser hela kyrkogården upp av solen och jag blir nästan bländad av det skarpa ljuset. Kände solen värma mig och kunde höra farmors trygga skratt omfamna mig. 
Hon finns fortfarande här, även om hon inte finns här på det sättet jag önskar. 

Känner mig lugnare nu, men totalt slutkörd och jätteledsen. 
Vill vara glad, full av energi och ännu mer glad. Just nu är jag inte Sanna...

1 kommentar:

Helene sa...

Te på g! Tentaångest lockar fram allt som skaver och inget får en att känna sig så värdelös. Men det är du INTE!